när man tar mod till sig och hör av sig till en vän, frågar om man ska ses nästa helg och får till svar att personen ska vara med sin pojkvän då eller en annan kompis. då känner jag bara. jag pallar fan inte. never mind. jag är hellre ensam.-

 

om några månader, kanske efter sommaren, så tänker jag ta mitt pick och pack och flytta härifrån. har ingenting som håller mig kvar egentligen i denna skit hålan.

Idag åt jag världens godaste frukost. Knäckebröd med keso och advokado. Och sen ägg på det andra knäckebrödet. Kombinationen keso och advokado kan nog vara bland det godaste jag ätit, alltså det var underbaaaaaaart. Dock så får jag lite ångest över just advokado och ägg, för det innehåller så mycket kalorier. Men får tänka på att det är NYTTIGT och inget man blir fet utav.

 

Har varit ute och promenerat i lite mer än två timmar och har precis käkat ett päron och dricker nu cola zero. Ska försöka att inte äta något mer idag. Har ätit lite mer än vad jag brukar i helgen, dock fortfarande hamnat på ett OK kalori intag och ingen hets, vilket är ett jävla under. Men dock har jag inte gått ner något sedan sist jag skrev... haha känns som att varje gång jag yttrar mig om hur bra det går så kommer livet, ger mig en käftsmäll och säger ''hah nej chilla nu va du ska inte få vara varken lycklig, glad eller tro att du är duktig på något sätt och vis''........

 

så det känns lite segt. men det ger nog med sig. ska köra as hårt nu i veckan som kommer, ett mål om dagen, och då är det frukt, havregrynsgröt, lågkalorikräm eller knäckebröd som gäller. och mycket promenader. vill gärna nå mitt nästa delmål tills fredag, fast jag tror inte jag kommer göra det. men kanske inom en vecka.:)

 

 

Denna vecka har jag levt på frukt, lågkalorikräm, knäckebröd. Har ätit max två mål om dagen, oftast bara ett. Jag har promenerat minst en timme varje dag, ibland har det blivit flera timmar. Och detta har gett resultat. Jag har gått ner 5 kg på en vecka, och jag blir nästan lite rädd över hur fort det gått, men kan ändå inte låta bli att vara glad över att det går så himla bra just nu. Jag har hur mycket energi som helst, och vissa dagar känner jag mig knappt hungrig. Har inte heller sån bra aptit just nu, så jag vill inte ens äta ibland. Om det fortsätter i denna takten och om jag nått mitt andra delmål på fredag så är det ju underbart! Dock så tror jag inte att det kommer göra det, det skulle ju betyda att jag typ skulle gå ner kanske 15 kg (tror knappast det är möjligt för mig som är normalviktig att gå ner 20 kg på en månad liksom haha) på en månad, vilket är sjukt mycket på så kort tid. Men man vet aldrig... jag skulle nog bli jävligt glad om det hände dock.

 

Dock så vet jag att om jag fortsätter så kommer jag nå min absoluta målvikt den 10 juni (datumet jag satt upp) vilket känns sjukt bra. Kanske jag kommer vara snygg och smal i sommar iallafall. Och att sluta eller ge upp är inget alternativ, jag klarar inte av det. 

 

Jaja nog med vikt prat. Nu ska jag kolla på världens bästa serie, vampire diaries, tända massa ljus, och bara mysa. Hade varit jävligt gött med cola zero men har tyvärr ingen, buhu. Jag är verkligen en ensamvarg... Och i och med hur jag mår just nu så har det blivit extremt. Jag klarar inte av människor över huvudtaget just nu. Vill bara vara ensam. Samtidigt är det lite jobbigt och frustrerande, jag vill prata med mina vänner, hitta på något roligt, festa, osv, men jag orkar helt enkelt inte nu. Orkar knappt svara på snapchat eller sms.

Jag har börjat äta antidepressiv medicin, Citalopram Teva, efter att ha vägrat i flera månader... Jag började i måndags och min ångest är tio gånger värre, det kryper i kroppen hela tiden och det känns som jag ska få en panikångestattack när som helst, vilket jag även nästan fick igår och jag trodde jag skulle riva sönder mitt skinn.

Det är riktigt jävla jobbigt och jag vet inte hur länge jag står ut, ni som äter antidepp, hur lång tid tar det innan detta lägger sig?? Skulle bli jätte tacksam för svar...

Jag får se om jag äter något mer idag. Jag har varken någon matlust eller aptit just nu, glaset med cola fick jag praktiskt taget tvinga i mig.  Känner mig knappt hungrig, men när hungern kommer så känner jag ändå inte för att äta... :/

hatar mig själv så enormt mycket över att jag inte ens klarar av att sitta med dom i min familj och fira att min mamma är frisk. jag vill inte. vill inte synas, vill inte finnas. vill inte prata med någon. hatar mig själv över att jag mår såhär dåligt. är så jävla värdelös. förtjänar inte att finnas och tynga ner alla med min närvaro. hoppas på att min nya sömnmedicin hjälper mig att sova inatt. har förövrigt varit ute och gått i 2,5 h och endast ätit några vindruvor idag. förtjänar inte att äta något mer. dö din jävel, bara dö. låt mig bli till ingenting

Långt samtal på mitt rum med mamma. Hon är orolig för mig. Orolig att jag ska skada mig själv. Tårar pågrund av sorg, skrik pågrund av irritation och rädsla. Mamma tog upp att folk som har anorexi och planerar att ta livet av sig alltid ber om att folk ska låta dom vara ifred. Jag svarar med att börja skratta lite hånande och säga ''ah för jag har ju verkligen anorexi''. Nej det har jag inte heller, men en ätstörning har jag som tar upp all min tankekraft och som mitt psykiska mående helt är beroende av. 

 

Det finns en sak jag önskar att alla i min närhet förstod. Antingen så dödar mitt självhat mig, eller så kommer självsvält att göra det. Det kommer ta en väldigt lång tid innan jag dör pga svält, det är väldigt svårt att dö av svält så länge man får i sig vitaminer och mineraler dagligen, och fortfarande har kroppsfett som kroppen kan äta av.

Så nej, jag är inte ett dugg orolig för att jag ska falla ihop och dö pågrund av att jag lever på knappt hundra kalorier dagligen och förbränner mycket, mycket mer än så genom att tvinga min kropp att promenera i flera timmar innan jag känner att jag äntligen kan gå hem. 

 

Däremot så om det är något som skrämmer mig så är det mitt självhat och vad jag kan tänkas göra om jag inte gör någonting åt detta som jag hatar så mycket. Om jag ger upp och fortsätter vara fet i all evighet, vad händer då? Då är jag faktiskt rädd att jag i slutändan kommer ta livet av mig för jag kommer inte klara av att leva med mig själv och min kropp.

 

Så därför vill jag att alla bara ska fatta att jag gör detta för min egen skull, jag gör detta för att överleva och jag ser ingen annan väg. Det är antingen självhatet eller svälten, och jag vet, jag vet så jävla starkt att självhatet kommer döda mig mycket fortare.

 

Jag vet även att det inte kommer ge mig någonting av att gå och prata med någon psykolog, för jag kommer inte nämna ett ord om mina demoner som bor i mitt huvud. Jag vill inte bli frisk, jag vill inte ha någon hjälp. Ja jag har mått dåligt i flera månader pågrund av att jag hetsätit, överätit och spytt upp måltider, jag har mått dåligt för att jag känner mig misslyckad. Jag vet varför jag mår dåligt. Och jag vet även vad jag mår bra utav, och vad jag behöver göra för att må bra igen. Och det finns ingen som kan få dessa tankar att gå iväg, den enda som kan hjälpa mig är ana och det vet jag att hon kommer att göra, vi ska ta oss ut ur detta helvete tillsammans. Det är vad jag måste göra och det är allt jag bryr mig om just nu.

 

 

Vad som händer sen längre fram det vet jag inte. Jag orkar heller inte fokusera så mycket på det just nu.

Kanske jag vaknar upp en dag och känner att jag inte vill vara smal längre utan att jag vill bli frisk.

Men just nu är det som sagt inte vad jag vill och inte vad jag väljer.

Jag bara bestämde mig imorse när jag vaknade. Nu jävlar väger jag mig. Så har jag det gjort.

Vågen visade förfärliga, helt oacceptabla siffror, men det visste jag ju att den skulle.

Skitsamma känner jag, jag kan bara förändra framtiden,inte det som hänt eller varit. 

 

Intag idag: Ett päron, två flatbröd, + en kopp kaffe

 

Ikväll ska jag klunka cola zero och äta läkerol, men ingen mer mat får intas.

Jag ser faktsikt fram emot att väga mig varje dag nu, och förhoppningsvis se minus varje dag.

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe, sen gå ut på en promenix. Våren är tillbaka!

Never mind, jag ställde mig aldrig på vågen. Jag vågar helt enkelt inte möta den hemska vidriga sanningen. Kanske kan väga mig typ 1 april eller något... whatever. känner mig inte alls sugen på att äta. Gjorde lite planer för sommaren igår med en vän så nu är jag jävligt taggad på att bli smal till dess. Jag ska bli det helt enkelt, punkt slut. Överlever väl med denna kroppen så länge den blir mindre och mindre. Tänker nog äta antingen havregrynsgröt eller typ en grapefrukt sen.

 

Nu väntar jag på att det ska sluta regna sen ska jag ut på en lång promenad! Om det inte slutar tänker jag bege mig ut ändå. Har förövrigt fått tid hos min läkare igen, och även kontaktat samtalsmottagningen. Jag får sån panik av det faktum att jag börjar be om hjälp för att jag mår dåligt, vill jag ens ha någon hjälp? egentligen inte, men mina föräldrar vägrar låta mig må såhär... Min plan är att gå dit, se hur det är, om jag inte gillar det så ärdet bara att sluta gå dit. Känns så stört att varje människa jag pratar med och berättar om hur jag mår tycker jag ska ta kontakt med psyket. Vad fan liksom.. vad är det som händer.

 

 

Jag trodde att det skulle leda till mindre hets om jag sket i vågen. Nu har jag skitit i vågen i flera månader och jag har inte hetsat mindre för det, snarare tvärtom, att jag hetsar mer. Imorgon tänker jag därför väga mig. Jag vet att jag kommer se hemska siffror. Men det får vara så nu. För att efter att jag ställt mig på vågen, så tänker jag lova mig själv att efter den sekunden, att nu är det bara minus jag ska se på vågen. Varje dag. Jag skiter i vad jag måste göra eller hur mycket jag måste svälta mig själv. Varje jävla dag ska det gå ner. Och aldrig mer upp.

 

Jag måste det för att överleva eller så kommer mitt självhat att döda mig fortare än vad självsvält kommer göra.

Jag känner mig så ofattbart tom och så ofattbart värdelös. Det känns som jag är en börda för alla i min familj, och att det skulle vara lättare utan mig här. Jag känner inte igen mig själv längre. Jag har redan dött. När dog jag och hur dog jag? Vad finns under dessa tankar och dessa demoner?

 

Jag känner ingenting. Verkligen ingenting. Men samtidigt gör det så ont i hela mig. Jag tar för mycket plats. Min mamma är sjuk och jag kan inte ens bete mig som en normal människa. Jag kan inte uppföra mig alls. Jag kan inte sitta vid matbordet och äta, jag kan inte skratta och le och ge henne den kraft hon behöver. Nej istället drar jag bara ner alla, ännu mer.

 

Döda mig, jag förtjänar inte att finnas till.

Helvete vad full jag var i lördags. Åt ingenting på hela dagen, drack knappt ett glas vatten, klunkade sedan tre cider inom loppet av en timme, sen kom smällen inne på klubben och kvällen slutade med att jag stod och kastade ur mig spya inne på toaletten. Jag spydde tydligen blod också. Fick även för mig att fimpa på mig själv, helvete vilken skön känsla det var, smärtan sitter fint på mitt ben.

 

Imorgon är det måndag, jag tänker inte gå till min praktik. Jag börjar må riktigt dåligt igen, vet inte om jag klarar av praktiken. Jag orkar inte sminka mig varje dag, jag orkar inte springa runt i en affär i flera timmar, jag orkar inte träffa folk jag känner när jag känner mig så ful och oattraktiv. Jag vill bara gömma mig i mitt rum och svälta, sedan när jag inte är en fet larv utan en fjäril, då kan jag visa mig hur mycket jag vill, då kan jag börja leva. Jag orkar inte ha saker planerade varje dag, jag vill kunna sova ut när jag vill, jag vill kunna gå långa promenader i skogen i timmar och spendera mina dagar på så sätt, jag vill ta mitt jävla körkort, jag vill läsa böcker, jag vill bara vara, ifred, själv, ta itu med mina demoner. Jag vill styra mina egna vardagar, mitt eget liv.

 

Hur förklarar jag detta för människorna i min närhet? För min mamma och pappa? Vad ska jag säga? Jag kan inte säga att allt jag tänker på är hur jag måste bli smal och att allt ska styras därefter. Att jag inte orkar ha ett vanligt jävla jobb för jag orkar inte med människor. Att jag börjar bli så pass deprimerad igen så allt jag tänker på är hur mycket jag bara vill försvinna, hur jag inte har någon som helst livslust kvar. Hur i helvete förklarar man detta?

 

Jag orkar inte ha det så egentligen heller, jag orkar egentligen ingenting. Jag orkar inte kämpa men jag orkar heller inte slås ned.

Denna vecka har rullat på bra och jag har skött maten väldigt bra. Jag har gått hela dagarna utan mat, levt på monster energidryck och sedan bara ätit något litet när jag kommit hem och då endast safe food. Det går bra, jag är om en zombie ibland egentligen men jag springer ändå runt i hela affären och hänger kläder, städar och plockar och har mig, har alltid något att göra. Det enda som är jobbigt är att jag träffar på folk hela tiden som jag känner/vet vilka dom är. Och jag vill inte att dom ska se allt mitt jävla fett, jag vill inte visa mig, jag vill inte att dom ska kolla på mig. Och jag ska ut på lördag, jag vill inte, ingen får se mig.

 

Egentligen känner jag inte för att skriva här, jag känner mig alldeles för fet och misslyckad. Har inte så mycket att säga egentligen heller. Ska övningsköra till ica maxi nu för att köpa lösögonfranslim, jag kommer säkert inte ha några ögonfransar kvar när jag är typ 45 år eftersom jag använder lösögonfransar dagligen och det sliter som fan. 

 

Imorgon ska jag till inkompetent ungdomsslussmöte för första gången, jag kommer träffa x antal andra kidz i jämnårig ålder och jag känner redan hur ångesten börjar komma.

 

Förövrigt så är det ingen som kommenterar här hemma vad jag äter, jag har delvis sagt att jag sköter mig själv, men dom frågar inte ens om jag ska ha mat. Detta triggar mig så oändligt mycket, jag är säkert mycket, mycket fetare än vad jag trodde att jag var. Herregud. Nu har jag precis druckit en proteishake och klunkar nu vatten. Vill bara svälta bort hungerskänslorna, allt blir så mycket lättare då. Vill bara svälta bort mig själv, försvinna, mer och mer för varje dag som går. Jag självskadar mig själv genom svält, och det är det som gör att jag älskar det så mycket. För jag vet att jag långsamt dödar mig själv och på något sett är det någon slags sjuk frihetskänsla i det.

 

Äeh, nu ska jag sluta prata. Skriver här igen när jag droppat några kilon.

Just nu känner jag mest bara för att inte leva alls. Jag är trött på livet och vill bara säga nej till allt egentligen. Nej till vänner. Nej till att morgonen kommer. Nej till mitt utseende. Är så ofattbart trött på hur jag ser ut. Så jävla ful verkligen. Jag vill bara dö så jag slipper detta jävla liv. NEJ NEJ OCH NEJ