I feed my demons pound by pound. It keeps me alive.
Dagbok /
2014-03-23 / 22:49:00
Långt samtal på mitt rum med mamma. Hon är orolig för mig. Orolig att jag ska skada mig själv. Tårar pågrund av sorg, skrik pågrund av irritation och rädsla. Mamma tog upp att folk som har anorexi och planerar att ta livet av sig alltid ber om att folk ska låta dom vara ifred. Jag svarar med att börja skratta lite hånande och säga ''ah för jag har ju verkligen anorexi''. Nej det har jag inte heller, men en ätstörning har jag som tar upp all min tankekraft och som mitt psykiska mående helt är beroende av.
Det finns en sak jag önskar att alla i min närhet förstod. Antingen så dödar mitt självhat mig, eller så kommer självsvält att göra det. Det kommer ta en väldigt lång tid innan jag dör pga svält, det är väldigt svårt att dö av svält så länge man får i sig vitaminer och mineraler dagligen, och fortfarande har kroppsfett som kroppen kan äta av.
Så nej, jag är inte ett dugg orolig för att jag ska falla ihop och dö pågrund av att jag lever på knappt hundra kalorier dagligen och förbränner mycket, mycket mer än så genom att tvinga min kropp att promenera i flera timmar innan jag känner att jag äntligen kan gå hem.
Däremot så om det är något som skrämmer mig så är det mitt självhat och vad jag kan tänkas göra om jag inte gör någonting åt detta som jag hatar så mycket. Om jag ger upp och fortsätter vara fet i all evighet, vad händer då? Då är jag faktiskt rädd att jag i slutändan kommer ta livet av mig för jag kommer inte klara av att leva med mig själv och min kropp.
Så därför vill jag att alla bara ska fatta att jag gör detta för min egen skull, jag gör detta för att överleva och jag ser ingen annan väg. Det är antingen självhatet eller svälten, och jag vet, jag vet så jävla starkt att självhatet kommer döda mig mycket fortare.
Jag vet även att det inte kommer ge mig någonting av att gå och prata med någon psykolog, för jag kommer inte nämna ett ord om mina demoner som bor i mitt huvud. Jag vill inte bli frisk, jag vill inte ha någon hjälp. Ja jag har mått dåligt i flera månader pågrund av att jag hetsätit, överätit och spytt upp måltider, jag har mått dåligt för att jag känner mig misslyckad. Jag vet varför jag mår dåligt. Och jag vet även vad jag mår bra utav, och vad jag behöver göra för att må bra igen. Och det finns ingen som kan få dessa tankar att gå iväg, den enda som kan hjälpa mig är ana och det vet jag att hon kommer att göra, vi ska ta oss ut ur detta helvete tillsammans. Det är vad jag måste göra och det är allt jag bryr mig om just nu.
Vad som händer sen längre fram det vet jag inte. Jag orkar heller inte fokusera så mycket på det just nu.
Kanske jag vaknar upp en dag och känner att jag inte vill vara smal längre utan att jag vill bli frisk.
Men just nu är det som sagt inte vad jag vill och inte vad jag väljer.
Kommentarer
Trackback