Idag har jag varit förbannad, rikigt förbannad. Var på besök hos min läkare, hon är alltid så rar och fin, och hon ska tyvärr sluta så nu kommer jag få en ny läkare som ''har lite koll på mig''. Går ju dit för att prata lite om hur jag mår och om jag är mer eller mindre deprimerad. Hon tyckte jag skulle börja ta min medicin, men jag vet inte...

Hur soom helst. Efteråt var jag till min kontaktperson som ska hjälpa mig med lite praktik och sånt där tjaffs som man måste gå på om man ska få pengar av soc. Och ett av kraven är att man varje fredag ska ses med ett gäng andra ungdomar, sitta och diskutera livet, och vara lite smått social med människor man inte känner. Sitta och förklara vad man tänker på, varför blommorna växer och sånt där jävla bullshit. 

 

Jag har i mitt hela liv haft svårt att öppna upp mig för människor, och att sitta i en jävla gruppterapi liknande skit är något jag inte tänker göra. Varje fredag har jag fått ångest, och stannat hemma istället. Jag klarar helt enkelt inte av det. Varje dag kämpar jag fortfarande med att komma upp ur sängen. Så jag försökte förklara hur det låg till. Jag öppnade upp mig och jag berättade att jag varit deprimerad till och från och att det blivit värre på senaste tiden nu igen. Hon skrattade mig rakt upp i ansiktet, frågade ''vad är det för ''sjukdom'' du har, hah'' Och skulle förklara för mig att livet har sina upp och nerförsbackar. Jag blir så hemskt jävla irriterad på människor som inte förstår hur det är att må dåligt! Det handlar inte om att man är i en liten nerförsbacke, det är ett jävla svart hål man är i, det finns inget upp och ner!!!!!! Det är ingen jävla tunnel man går igenom och sen ser man ljuset på andra sidan, det är som att man flyter runt i rymden, man bara flyter och flyter och man kommer ingen vart. Jävla idiot. Och det värsta med detta är att jag öppnar upp mig, berättar för en gångs jävla skull för någon annan människa att jag inte mår bra, och vad händer? Jag blir inte tagen på allvar för fem öre.

 

Vissa jävla människor ska inte arbeta med andra människor. Detta är något jag sett både inom vård/sjukhus då jag jobbade inom det området i somras, och även när jag själv blivit bemött. Har mött socionomer förut och dom är fan alla lika jävla efterblivna. Vet inte hur man pratar eller behandlar människor. Och jag som tänkte plugga vidare på den linjen, men tror jag får tänka om.

 

Något bra var iallafall att vi kom överens om att jag ska gå på praktik istället på ''heltid'' så jag slipper dessa gruppterapi fredagar tack o lov. Så lite lyssnade hon väl, men skratta fan inte en person rätt upp i ansiktet när den berättar att den mår dåligt.

Jag har under några månader varit fast i en hets/överätar period, som jag inte lyckats komma ur. Jag har gått upp i vikt, jag har ingen aning om hur mycket och om jag skulle väga mig är jag rädd att jag skulle få sån ångestattack så jag skulle skära upp varje millimeter av min kropp. 

 

Jag tänker kolla frammåt nu och jag tänker skita i vad som har varit. Det är nu, och frammåt, som framtiden finns. Det är nu jag ska köra, gå all fucking in, och det är nu jag ska lyckas. Jag tänker fasta så länge jag orkar, jag tänker bryta fastan med ett mål, sedan börja om. Jag tänker ta till alla medel jag bara kan, för jag vill bort från denna kropp. Jag vill svälta tills jag blir till ingenting. 

 

Jag vill att folk ska kolla på mig med en oroad blick. Jag är trött på att hålla upp en fasad. Jag är mörkret i egen hög person, jag har varit det i flera år, men det är inte många som vet det. Jag vill att man ska kolla på mig och se att jag är trasig. Jag känner ingenting längre. Jag har stängt av helt och hållet, jag bryr mig inte om ett skit. Det är farligt, det är riktigt farligt. 

 

 

Idag så har jag hetsat och spytt, i två olika omgångar. Det värsta med mina hetsar är att när jag väl ätit för mycket och förstört dagen, så finns det ingenting som kan göra den bra igen. Jag kan spy, och underlätta ångesten, men ångesten sitter fortfarande kvar, tankar om att jag är misslyckad sitter kvar, och när jag redan har failat, ska jag inte faila lite mer då lika gärna?

 

Det spelar ingen roll om jag spyr, jag kommer fortsätta äta, när jag kommit ut från duschen. Jag kommer äta, och jag kommer tillslut behålla det för jag orkar helt enkelt inte stoppa fingrarna i halsen igen. Jag kommer äta för att jag är en misslyckad tjockis. Allt eller inget. Svälta eller äta i timmar. 

 

Kan tänka mig att dom flesta känner sig så äcklade när dom hetsat och spytt så dom inte har tanken på att röra mat igen, men för mig funkar det inte så. Nej när jag kraschar ska jag krascha helt och hållet, bryta varenda ben i min kropp. Plåga mig själv. Förstöra så mycket jag bara kan. Är det någon som är som jag och som känner igen sig??

 

Därför måste jag sluta hetsa. Ok (nu kommer detta låta dåligt och stört) Men Ok om man hetsar och spyr. Men att hetsa, spy, hetsa, spy och sedan överäta och behålla... Det är att komma in i en jävla spiral som endast kommer leda till viktuppgång. 

 

Hola amigos. Jag har varit vaken sedan klockan 03 inatt. Är helt borta i huvudet, brist på både sömn och näring. När väckarklockan ringde vid klockan åtta så höll jag äntligen på att somna om, men då var det bara att gå upp istället. 

 

Det är galet fint väder idag, snön smälter och solen lyser. Jag har legat ute på altanen, rökt cigg och lyssnat på kent. Underbart! Men fan vilken ångest jag får, usch. Men det kanske är lika bra att jag blir pressad, hah. 

 

Funderar på vad jag ska äta till middag, knäckebröd med ägg och advokado eller gurk och morotsstavar med dipp gjord på kvarg...

 

 

 

Måndag och nu kör vi. Finns ingen tid för misslyckanden. Sov jävligt länge idag så har praktiskt taget nyss vaknat. Dricker kaffe nu och tänkte snart dra ut på en promenad, solen har lyst idag och snön smälter, jag får dock panik av det. Våren kommer vara här snart... Och om tre månader är det sommar. Och vi alla vet ju vad det betyder.

Gömma sig i vasken eller stråla av självförtroende och känna sig snygg? Ha balans och kontroll? Ja man väljer själv! Ingenting som är värt att kämpa för kommer lätt. Så det är bara att bita ihop, köra, lida nu och glänsa sedan.

 

Jag skrev ju förut att jag ska försöka avstå från alkohol, problemet är väl det att jag har så jävla kul bara när jag är full? Om jag inte äter så blir jag dock kalasfull på två cider, eller två glas vin, vilket är bra.. Hur känner ni inför alkohol? Avstår ni eller anser ni det är ok? Vad brukar ni dricka?

 

Styrkekramar ♥

Sitter i sängen och dricker te. Har ont i hela min kropp och är helt slut.. Ikväll så ska min bror ha fest här hemma,

j a g  o r k a r  i n t e. Min kropp orkar inte. Jag vill bara ligga i min säng och äta glass typ. Inte prata med någon. 

Snart behöver jag göra i ordning mig och det orkar jag fan inte heller. 

 

Planerar kommande veckas svält schema. Jag är fast i denna hets/överätar period och jag måste, måste, måste komma ur den NU. Om jag ska hinna bli smal innan sommaren. Vägrar vara fet och ful i sommar, igen. Måste fokusera på mina mål och drömmar och uppfylla dom. Kämpa, kämpa, kämpa.

 

Min plan är att inte äta förens klockan 18.00 kommande vecka och då bara äta någonting litet. Ett mål om dagen. Dagarna kan jag gå utan mat och klara mig galant, tänker inte på mat överhuvudtaget. Men sen så fort kvällen kommer, kommer hetstankarna och suget efter mat. Även promenera varje dag. Känner mig för fet för att visa mig på gymmet. Ska även försöka att hålla mig borta från alkohol under hela mars månad, behöver en ren månad då jag bara fokuserar på vikten. Egentligen skulle jag behöva isolera mig helt och hållet så jag kan svälta ifred.

 

Well, thats the plan iallafall! Blir nog skit bra, kommer spara jävla massa pengar genom att äta så pass lite.

 

 

 

Jag vill prata med någon och få dem att förstå. Jag är inte lat och oambitiös, jag är bara för ostabil för att kunna fungera som en normal människa för tillfället. 

Det finns så himla många här i världen som inte förstår sig på hur det egentligen ligger till med ätstörningar. Som inte har någon kunskap eller förståelse alls. Det finns så himla många som tror att dom enda människorna som har ätstörningar är dom som är jätte smala. Folk tänker inte längre än så. Jag och min vän satt här om dagen och pratade om en kille jag håller på med som är väldigt smal, och vi började prata om ätstörningar. Hon frågade ''Har han någon ätstörning eller'' Jag svarade med att jag inte trodde att han hade någon ätstörning, och i samma veva så sa jag ''men det finns nog väldigt många killar som har någon slags ätstörning, som man inte tänker på, bara för att dem är just killar'' . Hon svarade med ''ja så är det säkert'' sen så forsatte hon kläcka ur sig lite saker som jag faktiskt tog ganska illa upp av... hon sa ''men palla ätstörningar, fan vad tråkigt'' Tråkigt??? Jag blev ganska så paff men sa ''Tråkigt? Det är nog snarare väldigt jobbigt'' Jag fortsatte sedan att prata om att vem som helst kan ha en ätstörning. Hon fattade verkligen inte alls vad jag menade. Jag sa ''Alltså, man kan ju ha en ätstörning även fast man inte är underviktig eller smal.'' Hon kollade frågande på mig. ''Det finns ju dom som hetsäter och är feta pågrund av det, osv...'' Hon ba: Jaha du menar så..?

 

Som om det helt enkelt inte finns i de flesta människors huvuden att faktiskt vem som helst, oavsett vikt och utseende kan ha en ätstörning. Dom flesta verkar tro att den enda ätstörningen som finns är anorexi. Det finns dom som svälter sig själva varje dag men är normalviktiga eller till och med överviktiga, det finns dom som spyr upp maten varje dag men ingen märker något för deras vikt förändras inte, det finns anorektiker som äter mängder mat ibland, NÄR FAN SKA FOLK FÖRSTÅ?

 

Ätstörningar kommer i alla jävla former och storlekar, det syns inte alltid på utsidan om någon har en ätstörning eller ej!! Det finns så himla många som lever i det tysta, och som aldrig någonsin kommer söka hjälp, för dom är så rädda att ingen ska ta dem på allvar, just på grund av denna norm att man måste vara smal för att ha en ätstörning och tanken att man är ''för fet för att ha en ätstörning''- Och tyvärr är det även detta som triggar så många, inklusive mig själv, för man vet att man måste bli smal innan man ens vågar säga någonting till någon om ens störda matbeteende. Man vill inte att någon ska skratta en rätt upp i ansiktet, för man är så rädd att man även kommer skratta åt sig själv då.