Idag har jag varit förbannad, rikigt förbannad. Var på besök hos min läkare, hon är alltid så rar och fin, och hon ska tyvärr sluta så nu kommer jag få en ny läkare som ''har lite koll på mig''. Går ju dit för att prata lite om hur jag mår och om jag är mer eller mindre deprimerad. Hon tyckte jag skulle börja ta min medicin, men jag vet inte...

Hur soom helst. Efteråt var jag till min kontaktperson som ska hjälpa mig med lite praktik och sånt där tjaffs som man måste gå på om man ska få pengar av soc. Och ett av kraven är att man varje fredag ska ses med ett gäng andra ungdomar, sitta och diskutera livet, och vara lite smått social med människor man inte känner. Sitta och förklara vad man tänker på, varför blommorna växer och sånt där jävla bullshit. 

 

Jag har i mitt hela liv haft svårt att öppna upp mig för människor, och att sitta i en jävla gruppterapi liknande skit är något jag inte tänker göra. Varje fredag har jag fått ångest, och stannat hemma istället. Jag klarar helt enkelt inte av det. Varje dag kämpar jag fortfarande med att komma upp ur sängen. Så jag försökte förklara hur det låg till. Jag öppnade upp mig och jag berättade att jag varit deprimerad till och från och att det blivit värre på senaste tiden nu igen. Hon skrattade mig rakt upp i ansiktet, frågade ''vad är det för ''sjukdom'' du har, hah'' Och skulle förklara för mig att livet har sina upp och nerförsbackar. Jag blir så hemskt jävla irriterad på människor som inte förstår hur det är att må dåligt! Det handlar inte om att man är i en liten nerförsbacke, det är ett jävla svart hål man är i, det finns inget upp och ner!!!!!! Det är ingen jävla tunnel man går igenom och sen ser man ljuset på andra sidan, det är som att man flyter runt i rymden, man bara flyter och flyter och man kommer ingen vart. Jävla idiot. Och det värsta med detta är att jag öppnar upp mig, berättar för en gångs jävla skull för någon annan människa att jag inte mår bra, och vad händer? Jag blir inte tagen på allvar för fem öre.

 

Vissa jävla människor ska inte arbeta med andra människor. Detta är något jag sett både inom vård/sjukhus då jag jobbade inom det området i somras, och även när jag själv blivit bemött. Har mött socionomer förut och dom är fan alla lika jävla efterblivna. Vet inte hur man pratar eller behandlar människor. Och jag som tänkte plugga vidare på den linjen, men tror jag får tänka om.

 

Något bra var iallafall att vi kom överens om att jag ska gå på praktik istället på ''heltid'' så jag slipper dessa gruppterapi fredagar tack o lov. Så lite lyssnade hon väl, men skratta fan inte en person rätt upp i ansiktet när den berättar att den mår dåligt.