Demons in my head, flowers in my hair.
Dagbok /
2014-04-24 / 00:37:00
Jag har mått relativt bra hela dagen, och positiva saker har skett. Men det där kan förstöras alldeless för fort och ångesten och monstrena tar över. Ångestdämpande intaget och snart börjar sömnmedicinen värka.
Jag är så himla trött på att min mamma alltid ska kommentera vad jag äter och inte äter. Eller mest kommenterar hon bara vad jag äter. När jag inte äter säger hon inget. Hon kollar på näringsinnehållet på vaniljkvargen jag håller på att trycka i mig för jag failade med min fasta. Mina tankar om hur mycket jag ska kompensera och svälta nästkommande dagar ligger tätt inpå, känns nästan som tankarna trycker mot tinningen. Och sen suckar hon. ''Det är mycket fett i den här''. ''Alldeless för mycket socker'' ''Du borde inte äta detta''. Samtidigt som hon säger att jag borde gå ut och röra på mig. ''Du får absolut inte sluta motionera nu'' ''Ska du med ut och gå?''
I mina öron hör jag bara. Svält dig. Du förtjänar inte att äta. Du är fet. Du är ful. Rör på dig då tjockis.
Och det triggar mig så mycket så jag bara vill gråta. Jag vill inte att min ätstörning ska bli värre.
Jag vill inte att monstrena ska bli starkare och ta över helt, just nu känns det som jag iallafall är med och styr lite. Dom ryter åt mig men ibland ryter jag tillbaka och går emot dom. Jag är inte ana/mias slav ännu, jag vill inte bli det, men jag är så rädd att det är dit jag är påväg.
Tänk om hon visste. Vad hennes kommentarer gör med mig. Hur dom river mig itu och får mig att vilja svälta mig själv tills jag håller på att dö, tills det inte finns något fett kvar som min kropp kan äta av överhuvudtaget. Och nej jag kan aldrig berätta för min mamma att jag är ätstörd, hon skulle aldrig tro mig, hon skulle tro att det är något jag bara fått för mig. Grejjen är den att anledningen till att jag mått skit under det senaste året är dels på grund av min depression men min ätstörning har en lika stor roll i det hela. Båda två sakerna river sönder min insida och den gnutta självkänsla jag har kvar kommer även den snart vara borta. Vad som händer då vill jag inte ens veta. Jag är redan rädd för mig själv ibland.
Jag ska bli skinn och ben. Jag ska bli den smalaste du har sett. Du ska gråta när du för handen längst min ryggrad för det enda du känner är kalla knotor och jag ska stolt gå och visa dig mina revben och insjuknande mage. När du håller min hand ska den vara iskall och mina läppar ska vara blåa. Det är det jag kommer göra nu. Egentligen är det det enda jag vill göra. Det enda som kanske har någon mening. Något som bryter loss från meningslösheten. Vänta bara.
Kommentarer
Nathalie
Hatar också när min mamma säger olika kommentarer om vikt, träning, mat osv. :( Hundra kramar!
Du förtjänar att må bra och jag tycker du borde söka hjälp, för du är värd så mycket mer. <3
2014-04-24 // 17:19:46
URL: http://h0minem.blogspot.com
URL: http://h0minem.blogspot.com
Trackback