Jag behöver bara få skriva av mig lite.

 

Det är fredag, och dom flesta hurrar väl för helgen. Men för mig så är helgen precis som alla andra dagar, bara det att jag har ännu mer ångest, av den anledning att jag är ensam, fet, och olycklig. Jag längtar praktiskt taget aldrig till helgen längre. Ingen av mina ''vänner'' hör av sig, ingen verkar vilja umgås med mig. Ibland så undrar jag faktiskt vad för vänner jag har. Alltså varför jag är vän med just dom. Då jag känner mig så himla annorlunda. Jag har ingen jag kan prata med om mina problem, för det finns ingen av mina vänner som någonsin fallit ner i mörkret, dom har aldrig mött den sidan av livet. Jag älskar dom, och jag har roligt med dom, men jag önskar att jag hade någon som var lite mer... djup och mörk.. som jag är. Dock så är jag ju aldrig så utåt sett, om ni skulle möta mig i verkligheten skulle jag skratta och vara världens gladaste tjej typ, och ingen skulle någonsin tro att jag bär runt på tankar om död dagligen. Det kanske är mig det är fel på. Det kanske är jag som isolerar mig och stänger ute alla andra och därför hör dom inte av sig...

 

Jag vill flytta härifrån och byta ut hela min umgängeskrets till människor jag faktiskt känner att jag hör hemma med. Jag vill ha en vän som jag kan sitta på balkongen med, lyssna på kent, bmth, och håkan, prata om ärren på armen och känna, för en gångs skull, och någon förstår. Någon som vill ställa sig på en bergstopp och bara skrika ut all smärta med mig. Röka cigg efter cigg.

 

Jag behöver någon som behöver mig.