Denna vecka har rullat på bra och jag har skött maten väldigt bra. Jag har gått hela dagarna utan mat, levt på monster energidryck och sedan bara ätit något litet när jag kommit hem och då endast safe food. Det går bra, jag är om en zombie ibland egentligen men jag springer ändå runt i hela affären och hänger kläder, städar och plockar och har mig, har alltid något att göra. Det enda som är jobbigt är att jag träffar på folk hela tiden som jag känner/vet vilka dom är. Och jag vill inte att dom ska se allt mitt jävla fett, jag vill inte visa mig, jag vill inte att dom ska kolla på mig. Och jag ska ut på lördag, jag vill inte, ingen får se mig.

 

Egentligen känner jag inte för att skriva här, jag känner mig alldeles för fet och misslyckad. Har inte så mycket att säga egentligen heller. Ska övningsköra till ica maxi nu för att köpa lösögonfranslim, jag kommer säkert inte ha några ögonfransar kvar när jag är typ 45 år eftersom jag använder lösögonfransar dagligen och det sliter som fan. 

 

Imorgon ska jag till inkompetent ungdomsslussmöte för första gången, jag kommer träffa x antal andra kidz i jämnårig ålder och jag känner redan hur ångesten börjar komma.

 

Förövrigt så är det ingen som kommenterar här hemma vad jag äter, jag har delvis sagt att jag sköter mig själv, men dom frågar inte ens om jag ska ha mat. Detta triggar mig så oändligt mycket, jag är säkert mycket, mycket fetare än vad jag trodde att jag var. Herregud. Nu har jag precis druckit en proteishake och klunkar nu vatten. Vill bara svälta bort hungerskänslorna, allt blir så mycket lättare då. Vill bara svälta bort mig själv, försvinna, mer och mer för varje dag som går. Jag självskadar mig själv genom svält, och det är det som gör att jag älskar det så mycket. För jag vet att jag långsamt dödar mig själv och på något sett är det någon slags sjuk frihetskänsla i det.

 

Äeh, nu ska jag sluta prata. Skriver här igen när jag droppat några kilon.