Och så kommer smällen. Något som får mig att känna, något som gör så ont, så ont. Men fasaden hålls kvar. Muren jag byggt upp är fortfarande stark. Ingen bryter sig in, ingen tar sig över.

Jag går sönder på insidan. Kan känna hur jag spricker mer och mer för varje dag som går. Jag skär mig på dom vassa kanterna. Jag blöder och min bröstkorg fylls med blod. Jag får svårare att andas.

Och det syns ingenstans. Mina ben fortsätter ta mig frammåt, mitt hjärta fortsätter dunka, mina lungor fortsätter andas in och ut luft, jag fortsätter prata och jag fortsätter skratta.

Och människor frågar mig om framtiden. Vad jag tänker att jag ska göra med mitt liv. Men det enda jag kan tänka på är, hur fan ska jag överleva. För jag är livrädd.

Människan jag älskar mest i hela världen måste vara frisk. Hur ska jag orka vara denna starka dotter jag låtsas vara när vågorna slår mot mig, hur jag dras med under ytan, hur jag kämpar och simmar och letar efter luft. Hur ska jag orka fortsätta simma mot land när strömmarna bara blir starkare, och vågorna bara blir större?

Hur ska jag orka hålla upp en annan människa ovanför ytan när jag knappt kan hålla upp mig själv?